nutida kvarnrenoveringar
Renoveringen 1998-2001 och återbyggandet av vattenhjulet, initierat av och genomfört tack vare kommunalingenjören Jan Forsberg, väckte kvarnen ur en "Törnrosa-sömn". Bidrag söktes och utlovades av Länsstyrelsens Kultur-/Miljöenhet, genom dåvarande chef Margit Forsström. Arbetet utfördes till största delen av kommunens Resursavdelning, med Bengt Hyltegård som arbetsledare.
Arbetena omfattade:
- Byte av takbeklädnad, till nytt lertegel.
- Renovering av alla fönster.
- Ombyggnad av rörspis och bakugn.
- Byggnad av nytt vattenhjul med tillhörande sump och tak.
- Nytt golv i bostadsdelen.
- Översyn och reparation av stenväggarna.
Den totala kostnaden för denna del uppgick till c:a 2 Mkr.
Efter någon tid kom frågan upp om fortsatt renovering, med målsättning att kunna mala igen. Dåvarande chef för Växjö kommuns tekniska förvaltning, Kjell Gustavsson, tog då initiativ till detta projekt. (Länk till protokoll och bilder nedan.)
Till projektledare utsågs Stig Thim, som anknöt de två specialisterna Jörgen Bertilsson och Leif Malmqvist. Viss hjälp erhölls också från några specialleverantörer; VEBE Teknik, Kliwer & Stark, F:a Sixten Svensson m.fl. Kollegialt stöd fick man av Lögens kvarn i Lysekil och Vänga kvarn/mjölnare David Svensson i Vänga.
Arbetet omfattade:
- Inkoppling av vattenhjulets kraft till den befintliga transmissionen, för drivning av kvarnen med tillhörande maskiner, genom växel och drivrem.
- Anskaffning av alla remmar, till alla tre våningarna.
- Renovering av valskvarn, elevatorsystem och plansikt.
- Renovering av kringutrustning; såsom spetsmaskin, utsugning med cyklon och säckhiss.
Total kostnad för denna del uppgick till c:a 0,5 Mkr.
November 2011 / Stig Thim
Antikvarisk medverkan vid restaurering av Vartorps kvarn / Helena Åkerberg, Smålands Museum
historisk sammanställning av forsberg/thim
historisk sammanställning av forsberg/thim
Beskrivning sammanställd från Ing. Jan Forsbergs handskrivna föreläsning till "Öppen kvarn hos Thims 1999-10-22", därefter något bearbetad och något utökad av Stig Thim.
Innehåll:
Vartorps kvarn; Historia
Kvarnmaskinerna i Vartorps kvarn
Vartorp som tullkvarn
(Mjölnare i Vartorp) - Se separat text
Mjölnarbostaden
Litteratur och annat bakgrundsmaterial:
1. Svenska Kvarnar
2. Svenska Kvarntermer, av Roger Wadström, serie A:8
Skrifter utgivna genom Landsmåls & Folkminnesarkivet, Uppsala
3. Scripta Minora 1963-64, Sven B. Ek: "Den som kommer först till kvarns.." Kungl. Humanistiska Vetenskapssamfundet i Lund
4. Syneinstrument av 10 nov. 1960 Klippan / Mjölnare E. Lundqvist.
5. Släktforskning från Gösta Johansson, Åby
Författare:
Jan Forsberg, kommunalingenjör, Växjö kommun, Tekniska nämnden.
- Ansvarar bl.a. för alla kommunens vattenbyggnader/-domar.
Stig Thim, ingenjör och tidigare ägare till närliggande mjölnarbostad.
Vartorps Kvarn; Historia
Strömfallen vid Vartorp har av ålder utnyttjats för vattenkraftsändamål. Under 1700-talet var den gamla kvarnen belägen närmare utloppet i Wartorpasjön (senare Övrasjön).
Den 4 juli 1825 blev kvarnen skattelagd. År 1861 begärde dåvarande ägaren till Vartorp, Ryttmästare J. L. Aschan att få kvarnen insynad i sitt nuvarande läge samt att få anlägga ett nytt grynverk. Kvarnen var då redan byggd eftersom häradssyn hölls den 24 maj 1861 och då även uppmätning verkställdes.
Utöver sin begäran att "flytta" kvarnen ville ryttmästare Aschan även flytta den grovbladiga ramsågen (en s.k. nickesåg) till en plats mitt emot kvarnen. (Där syns idag endast ruinen efter byggnad och fundament.)
Sågen drevs av ett separat vattenhjul, med axel parallell med kvarnens.
Enligt protokollet från häradssynen verkställdes alltså synen av dåvarande häradshövdingen Karl Mörner med biträde av nämndemännen Johan Svensson i Rottnekvarn, Per Jonasson i Ödetofta, J. F. Bergström i Tolg, Jonas Nordström i Asaryd, Johan Håkansson i Söraby, Magnus Petersson i Stojby och Johan Sandstedt på Eknaholm.
Av protokollet framgår bl.a. följande;
Sumpen (tilloppsränna av trä) till kvarnhjulet är lika bred som stenkanalen; 4,55 m samt 14,15 m lång.
Det finns ett vattenhjul som är 4,65 m brett och 5,30 m i diameter.
Vattnet till hjulet styrdes in i hjulskovlarna över en bågformad kant (kuliss) genom att s.k.stämluckor sänktes ner då hjulet skulle sättas igång.
Kugghjulens stommar inne i kvarnen var alla av gjutjärn, medan själva kuggarna var tillverkades av oxelträ. Det stora drivhjulet som satt på hjulaxeln var 2,55 m i diameter och kugghjulen på transmissionsaxeln något över 2,4 m, till vilka fyra s.k. lykthjul ("valalyckta") var anslutna i 90 graders vinkel mot resp drivhjul. Tre av dessa lykthjul drev via var sin vertikala axel (långjärn) löparna i de tre stenparen som utgjorde mjölkvarnarna. Dessa tre lyktor hade 26 kuggar vardera medan den fjärde hade 30 kuggar. Den senare drev grynverket där gryn till bl.a. korv (småländska isterband) framställdes.
Vattenhjulet som häradssynen beskrev var byggt av trä (foto finns på hjulaxeln).
Hjulets stora dimensioner innebar med stor sannolikhet att axeln (hjulstocken) utgjordes av en fyrslagen bjälke vars hörn i ändarna var avfasade eller avrundade. I ändarna var axeltapparna eller nålarna av stål infästade. Nålarna spändes fast i balk-knippet med kraftiga plattjärnsband som var ditkrympta i glödgat tillstånd.
Hjulet bör ha varit indelat i tre eller fyra sektioner. Hjulstocken som bar hela konstruktionen skulle även klara den vattenmängd som belastade skovlarna i en fjärdedel av hjulet uppgående till ca 3000 kg.
Hjulstocken var omsluten av 4 parvis korsställda stag per hjulring. I ändarna av dess stag är fästade s.k. löter, som utgör hjulringen med dess infästningar av skovlarna. Detta är ett traditionellt byggnadssätt i Kronobergs län och även i andra delar av landet.
Sumpens gavel slutade omedelbart framför hjulet där en s.k. kuliss var monterad. Den var utformad böjd som en parabel mot hjulets skovlar så att dessa fylldes lugnt men ändå snabbt och effektiv utan luftinblandning. Skovlarna eller cellerna var försedda med halvbottnar. Framför kulissen var stämluckorna monterade. De kunde sänkas till olika nivå och därmed reglera hur mycket vatten som flödade in i cellerna.
Vattenhjul med horisontell axel indelas i tre typer; överfalls-, bröstfalls- och underfallshjul beroende på var på hjulets omkrets vattnet leds in från kulissen.
Vattenhjulet i Vartorp var ett s.k. bröstfallshjul (vattnet inleds på hjulet i höjd med axeln), eftersom fallhöjden inte räckte till för att inleda vattnet i hjulets övre fjärdedel.
Vid låga bröstfall bör enligt gamla regler diametern överstiga 4,75 m för att åstadkomma tillräckligt vridmoment.
Fallhöjden i Vartorp är ca 2,5 m. Detta föranledde också hjulets stora dimensioner.
Under kvarnrännan fanns tre smala rännor s.k spränggjutor. Vatten leddes ner i dessa från pådragsluckor, som satt i kvarnrännans botten. Man fick med dessa spränggjutor en extra påskjutande effekt vid hjulets underkant. Det blev som en kombination av ett underfalls- och bröstfallshjul.
Hjulets periferihastighet är relativt låg: ca 2,0 m/sek eller ca 10 varv i minuten. Det är därför lämpligt till att driva tyngre arbetsmaskiner. Sådana maskiner som kräver större hastigheter inkopplas via kuggväxlar.
Det nya hjulet är byggt med samma mått och med samma teknik, så nära som möjligt. Skillnaden på det nya och det gamla hjulet är att det nya fått en genomgående stålaxel i stället för de tidigare nämnda korta ”nålarna” i var ända av träaxeln. Konstruktionen innehåller ej heller några spränggjutor.
Kvarnmaskinerna i Vartorps kvarn
Från 1861 hade kvarnen 3 mjölstenar (stenpar), därav 2 för grovmjöl (grovmäldstenar) och 1 för siktmjöl (siktmäldstenar). Dessutom fanns ett grynverk.
Kvarnmaskineriet ombyggdes senast år 1931 då nytt kvarnverk installerades. Vid denna tid blev kvarnhjulet ersatt med en 47,5 hkr:s elmotor.
Då fanns följande maskiner i drift:
2 stenpar för mjöl *) finns kvar, (en löpare-sten saknas)
1 dubbel valsstol "
1 korngrynsverk "
1 fullständigt rensverk finns utlånat
1 frörenseri "
1 klövernötare "
1 triör "
1 havrekross ?
dessutom har tillkommit till idag
1 hissmaskin
Transmissioner och paternosterverk (uppfordringsband)
Siktanordningar, plan- och spiralborstsikt
Fläktar för aspiration
Kvarnen jämsides ett mindre jordbruk sysselsatte 2 man.
I oktober 1931 kunde kvarnens elkraftstation tagas i drift. Elkraften genererades av Franzis-turbin med 150 hkr kapacitet.
Under 1930 hade byggmästare Linnertz från Linneryd byggt ny turbinsump på platsen för den gamla stenrännan för vattenhjulet. Hjulet revs troligen 1930.
Svårigheter att bygga sumpen uppkom p.g.a. flytsand.
I generatorsalen, som nerschaktats under det äldre golvet, byggdes en långbänk och bord till de väntande bönderna, eftersom det alltid var varmt där.
*) En stenkvarn består av ett stenpar med diameter 1-3/4 m eller 3 alnar = 20-21 "grepp" (räfflor). Stenarna, som kan ha kommit från t.ex. Lugnås i Västergötland eller Mönsteråstrakten, var oftast av gnejs (självhackande) eller gjutna. En kvarnstensgjutare fanns t.ex. i Alvesta.
Vartorps tullkvarn
Vartorps kvarn drevs som s.k. tullkvarn. Det innebar att mjölnaren fick sin ersättning för sitt arbete genom han tog en viss del (tullade) ur den säd som var lämnad till malning.
Mjölnaren kunde sedan vidareförädla den så erhållna säden till att utfordra djur för senare avsalu och därmed få kontanter, bl.a. till kvarnskatten.
Det fanns ett talesätt att "mjölnaren hade mycket lite jord men alltid feta svin".
Detta var sannolikt grundat på viss avund och misstänksamhet att mjölnaren tog ut lite extra tull när ingen såg på.
Tullning var ett lagstadgat sätt sedan lång tid tillbaka. Redan i Wäxjö stadga av 24/7 1414 nämns något om förfarandet. År 1416 fastlade Erik av Pommern i lag att mjölnaren skulle få ta 1/18-del av den inlämnade säden i tull. Tidigare kutym hade varit 1/24-del.
År 1652 ändrades kvoten till 1/16-del och fr.o.m. 1850 uttogs 2 - 3 kappar per tunna brödsäd och 1,5 kappe per tunna gröpe (detta betyder 1/10 - 1/16-del resp 1/20-del). Särskilda tullmått fanns tillgängliga i kvarnen för kontroll.
Till Vartorps kvarn hörde också en ladugård med stall för gästande hästar men framför allt för mjölnarens egna djur, mest grisar och nötboskap. Ladugården var troligen ombyggd i början på 1900-talet. Man använde då en del begagnat virke såsom timmerväggar till stommen och brädor till underlag för spåntaket från ytterväggarna från något rivet bostadshus i närheten.
Ett hönshus fanns också på tomten. Det har sedermera flyttats till Vartorps gård.
Dessutom ingick i arrendet ett stycke mark (idag den s.k. möllarträan mellan kvarnen och scoutstugan, Sjöatorp) där mjölnaren kunde skörda hö och annan gröda till sin djurhållning.
På 1930-talet byggdes kvarnen om till elektrisk drift. Det gamla vattenhjulet ersattes av en turbin som via en växel drev en generator.
Samproduktion av el skedde med de andra elverken inom dåvarande Böksholms Bruks domäner. Kvarnen kallades därefter ”Vartorps Elektriska Kvarn”.
Mjölnare i Vartorp
Se separat text under fliken Mjölnare i Vartorp
Mjölnarbostäder i Vartorp
Kvarnen byggdes med en bostad åt mjölnaren i nedre planets norra del. Den innehöll en ca 15 kvm stor köksavdelning och en ungefär lika stor "storstuga" med s.k. rörspis för uppvärmning.
Köket var försett med stor öppen köksspis och bakugn. Köksspisen hade från början en öppen eldhärd med en svängbar arm för att hänga kokkärlen på. Kärlen kunde därvid svängas in över härden och dragas tillbaka för att få önskad värme. Alltså en enkel värmereglering.
Sedermera inmonterades en köksspis av gjutjärn, men den svängbara armen fanns kvar under lång tid.
I bostaden fanns en tid många barn. När Karl Petersson var mjölnare 1872 till ca 1905 bodde han med sin fru och åtta(!) barn samt en piga. Tidvis fick barnen ligga i fönsternischerna om natten. Vaggor lär också ha hängts i krokar i taket, till viss del för att skydda barnen från råttbett.
När den nya bostaden tagits i bruk bröts trägolvet upp i det gamla köket och ersattes med ett betonggolv. Lokalen användes sedan som tvättstuga.
År 1912 stod den nya bostaden klar öster om kvarnen. Där kunde Johan "Möllare" flytta in med fru Anna och dotter Kajsa. I huset föddes sonen Gösta 1923 och som barn till Johan fick han efternamnet Johansson. Idag (2000) bor Gösta hos sin syster Kajsa i Åby.
År 1930 kom mjölnare Lundqvist och hans lilla familj; hustru och en dotter, Margit (idag Axelsson, Stenkulla). Eriks svåger Einar Johansson, som var dräng i kvarnen, bodde helinackorderad hos Lundqvists.
Huset byggdes av Johannes Nilsson som var arrendator till Vartorps gård fram till 1927 på Vartorp (far till möbelsnickare Erik Nilsson, som omnämns i bl.a. Sörabyboken).
Beskrivning av huset.
Huset är byggt på traditionellt sätt med stående 2"x8" spåntad plankstomme med lös not och stående 1"x8" brädfordring med täckläkt utanpå. Sockeln och källarväggarna är gjutna av betong liksom de utvändiga trapporna. Källarens yta motsvarar kökets storlek.
Golvet ligger, förutom på sockeln, på betongplintar. Dessa göts i avsågade 50 l trätunnor, s.k. drittlar. (Trädelarna sitter ännu kvar.) Trossbottnarna är fyllda med sågspån liksom vinden över sovrummet på andra våningen.
Ytterväggarna är på insida klädda med en porös träfiberskiva (Tretex) medan innerväggarna är pappspända med ”Munkedahls Wäggpapp”.
Sovrummet har väggar längs huset bestående av begagnade stockar från någon äldre byggnad. De var klädda med Wäggpapp och tapeter. Resten av övervåningen bestod av en ”svale” (oisolerat utrymme) och ett trappschakt. Trappan anslöt i en rät vinkel från ”finingångens” farstu.
Takhöjden är 2,65 m i nedre våningen och 2,40 på övre våningen. Relativt stora takhöjder som dock är typiska för 1900-talets början. Innertaken i finrummen var pappspända och kritade.
Huset kunde värmas upp med två rörspisar i de två nedre rummen, en i sovrummet på övervåningen och en kokspis av järn i köket. Köket hade dessutom en stor bakugn (80 x 110 cm). Alla eldstäder var anknutna till samma skorsten mitt i huset.