Vartorps elektriska kvarn
Summering
I denna text har undertecknad försökt att sammanställa uppgifter om den epok i Vartorps kvarns historia där elektrisk kraft har använts. I huvudsak drevs kvarnmaskineriet mellan 1932 och 1960 med elektricitet. Troligen fanns dock el till belysning något tidigare. Vartorps kraftstation ingick i Övre Mörrumsåns Kraftverksförening, ÖMK, fram till nedläggningen 1960. Det fanns också planer i början av 1940-talet på en större utbyggnad av den vattendrivna elproduktionen i Vartorp.
Första elkraften
Från 1924 bör elektrisk kraft ha funnits att tillgå i Vartorps dåvarande vattendrivna kvarn. Detta framgår av en utredning som Lars-Göran Svensson gjort i sin artikel; ”Ljuset i mörkret”, daterad 2004-04-26. Denna artikel inkluderar en ”Tabell över befintliga elektriska anläggningar inom Kronobergs län från 1924”.
Några gamla enkla tygisolerade ledningar på porslinsknoppar i kvarnkammaren på andra våningen tyder på att det fanns el, åtminstone till belysning, före 1930.
Egen el
Efter att vattenhjulet rasat samman 1930 skulle man bygga om kraftförsörjningen till eldrift. Detta innebar att den nye arrendatorn, Erik Lundkvist, kunde starta produktionen 1932 under namnet ”Vartorps Elektriska Kvarn”.
De tidigare utskoven i Vartorp var uppdelade i flera spettluckor. Ett mot norr reglerades till kvarnen med 4 luckor och till sågen med 2 luckor. Dessutom fanns 4 luckor till ett fast ålfiske vid norra änden av skibordet och ett parti med 4 luckor och 2 luckor till en kanal för drift av ett tröskverk i en av ladorna på södra änden av skibordet.
En byggmästare från Växjö, Ludvig Linnertz, byggde en ny ”sump” av betong. Han och hans medhjälpare hade ordnat sin mathållning hos Lundkvists. Arbetet var besvärligt eftersom det fanns mycket lös lera i botten.
I Lars-Göran Svensons utredning finns även en ”Beskrivning över kraftverkens i övre Mörrumsån tekniska utrustning” från 1938, där nu Vartorp finns med. Beskrivningen inkluderar en karta över ledningsnätet, (kraftblock) inom ”Braås-ortens El-förening”. Däri ingick 10 produktionsplatser, i stort längs den övre delen av Mörrumsån, från Lindshammar till Lidekvarn (Tolg).
I beskrivningen framgår att Vartorp hade ett nederbördsområde på 556 km2, med en fallhöjd av 3,0 m. Det var utrustat med 1 st. turbin med 165 hkr effekt, kopplad via en växel till en ”francis”-generator med normaleffekten 125 kVA (max. 140 kVA). Utrustningen innehöll även en transformator (=4/10) samt en ”synkroniseringsanordning” för att kunna samköra med de andra två stationerna i ”blocket”. Det elektriska systemet var sammankopplat med Böksholm övre och nedre, som sålunda ingick i Böksholms elnät.
Kraftstationen i Vartorp 1932-1960
I ett arkiv från Bökshoöm Bruk, (numera flyttat till Lessebo Bruk), har vi funnit protokoll med ritningar och beskrivningar. Där visas en turbin av ”francis”-modell, tillverkad 1930 av Kristinehamns Mekaniska Verkstad, KMV. Den hade leveransnummer 2088 och var avsedd för 3,0 m fallhöjd. Turbinen var kopplads via en växel 1/7 till en generator, typ GA-84. Kopplingen gjordes med en axel genom samma öppning i kvarnväggen där tidigare vattenhjulets axel gått. Där fanns (och finns) hål för en axel till turbiregulatorn, typ VKD, samtledning för kylvatten till regulatorn. Utrustningen innehöll även en transformator (4/10) och synkroniseringsanordning för att kunna samköra med de andra två stationerna.
Från 1932 till 1960 drevs kvarnen huvudsakligen med en elektrisk motor. Det var en ASEA (släpringad) 40 hkr vid 900 r/m, som var placerad på norra hyllan i ”generatorrummet”. Det fanns också en mindre motor på översta planet (trol. ca 5 hkr) för drift av de mindre maskinerna på andra planet, kornkross, klöverfrörens, betningsmaskin etc.
Huvudmotorn drev den nedre transmissionsaxeln via en kraftig rem genom hjärtväggen. Från den axeln drevs de två stenkvarnarna medelst vinkelväxlar och separata kopplingsanordningar, samt via remdrift transmissionsaxeln på andra våningen och en spiralborstsikt.
Från den andra axeln drevs på samma plan en valsstol, spetsmaskin, aspirationsfläkt och havrekrossverk samt till översta våningen via remmar; paternosterverk och säckvinch m.m.
I Lundkvists arbete ingick också att bevaka den elektriska produktionsdelen av anläggningen. Bl.a. skulle rensgallret ses till och avstängning eller synkronisering göras vid behov. Inne i bostadens kök fanns en larmanordning med tillhörande mistlur monterad på västergaveln. När det var ”kris” av något slag ljöd luren och Lundkvist fick rycka ut för att göra vad som behövdes.
Samkörning med ÖMK
Vartorps kraft verk ingick senare i en samverkan med flera kraftverk i området, Övre Mörrumsåns Kraftverksförening AB. Denna förening omfattade elva (11) stationer: Lindshammar, Klavreström, Lidboholm 2 st, Böksholm övre och nedre, Vartorp, Barsbro, Lidekvarn (Tolg) samt Åby. Under flera år hade Rejlers Ingenjörsbyrå ansvar för den tekniska ledningen. Efter en dramatisk uppgörelse avslutades kontakterna 1953 och ansvaret togs över av Ångpanneföreningen fram tills Vartorp stängdes 1960.
Nya planer
I början av 1940-talet beställde AB Böksholms sulfitfabrik en utredning av P. Johansson Ingenjörsbyrå i Växjö angående ”Anläggning av nytt vattenkraftverk vid Wartorp”.
En viktig orsak till anläggningen var att man önskade dygnsvariera kraftuttaget, speciellt efter den egna industrins behov. Ing. Uno Richardson, tidigare anställd hos P. Johansson, har bidragit till denna skrift genom utlåning av en stor mängd dokument i ärendet.
Utredningen innebar omfattande arbete med konstruktion och ritning av en ny kraftstation placerad på planen framför kvarnen med utskovet riktat snett ner mot befintliga utskovskanalen. En höjning av uppströms vattenyta med nära 2 meter skulle åstadkommas med en jordvall strax uppströms den gamla stenbron. (Den nya bron fanns inte då.)
Till den nya stationen skulle vattnet föras genom en trätub med 2,20 m diameter och ca 23 m lång. Intaget, med s.k. vrakgrind, skulle förläggas till norra delen av den nya vallen.
Vattenytan i dammen planerades ligga på en nivå satt till +9,50 m. Tubens centrum under gamla brofästet var satt till +6,00 m och vid inloppet till generatorn sjunkit till +5,90 m. Vattenytan vid utskovet beräknades till +4,90 m vid 8,0 m3/sek. Man skulle alltså kunna tillgodoräkna sig max 4,60 m fallhöjd.
Generatorn, som offererats från Svenska Elektromekaniska Industriaktiebolaget i Hälsingborg, skulle ge en effekt av 325 kVA. Den skulle drivas av en s.k. Kaplanturbin med en angiven effekt av 385 hkr vid 250 r/m. En trefastransformator liksom alla erforderliga instrument, mätare, magnetiseringsmaskin, bromsanordning, larmsystem ingick också i offerten. Totalt summerades offerten till ca 60 000 kr fritt Braås jvgst. exkl. turbin.
Ansökningar lämnades in till Söderbygden vattendomstol (A.D.4/1943 Vartorp) och (A.D.5/1944 Vartorp). Dessa behandlades bl.a. vid ett protokollfört sammanträde i Vartorp 23 okt 1944 med åtföljande syneresa till de berörda områdena uppströms nästa dag.
Vid detta sammanträde redogjorde Ing. Pär Johansson för de villkor som skulle gälla för ev. vattenståndsvariationer etc, samt med kartor visande vilka markytor som blev berörda.
I ansökningarna låg också en begäran att få riva ut befintlig kraftstation och skibord.
På detta sammanträde diskuterades också ev. effekter av detta. Vägverket hade en inlaga där man ansåg att den gamla stenbron kunde påverkas menligt om skibordet försvann. Eftersom bron redan fanns på plats långt innan kvarnen med sitt skibord byggdes bordlades frågan.
Berörda markägare
Många förhandlingar med berörda markägare hölls för att utreda ev. skadestånd. Det var marker som tidigare, med stora uppoffringar, torrlagts för odling, som nu skulle bli dränkta igen. Sjösänkningen, som avslutats 1899, hade utförts under ledning av ”Drevs sjösänkningsbolag". Den föreslagna höjningen innebar att sjön återgick till den tidigare nivån. Detta skulle naturligtvis innebära förluster för alla inblandade.
Ersättningar yrkades från 12 markägare, 8 övriga intressenter samt Sjösås pastorat och Drevs sjösänkningsbolag. En advokat från Värnamo, adv. Gunnar Kempe, åtog sig att bli huvudman för alla dessa och inkomma med en ”Resolution”, eller besvärsskrift där han ”klubbade ner” P. Johanssons förslag. Den första (1 sid.) inkom 22 mars 1943 och den andra (3 sid.) 31 maj, samma år. Därtill lades ett yttrande (14 sid.+ 3 bil.) av en sakkunnig ing. Knut Norén, Göteborg.
Äskade krav varierar högst betydligt eftersom man i vissa fall inte kan hävda några väsentliga förluster medan i andra fall kreatursbesättningar med tillhörande inkomster skulle bli reducerade. P. Johansson hade beräknat totala skadeståndsanspråken till 25.043 kr och 38 öre.
Den 23 juli 1943 svarade P. Johansson i en PM på 20 sidor på Kempes besvärsskrift där alla punkter nogsamt basvaras för att avslutningsvis bevisa den stora nyttan med anläggningen.
Utredningarna pågick i flera år. Bl.a. gjordes en utredning daterad i febr.1947 där man redogjorde för ”fallförlustberäkningar” för olika punkter uppströms utefter ån. Därtill diskuteras förslag om ”Rensning uppströms Drevsjön” och dess konsekvenser.
Det sistnämnda visade sig dock ”kosta mer än det smakade”. Därför ålades inte Böksholms att utföra detta arbete p.g a. olönsamhet.
Vid sammanträdet i Varetorp, okt 1944, önskade man en redogörelse för olika provtappningar. Den 1 feb 1945 kommer P. Johansson in till Böksholm med en ny skrift (10 sid. + 45 sid. bil. + 5 diagram) med resultat och beräkningar för olika fall av flöden och dämningar med angivande av nytta/kostnad. Böksholm vidaresände denna redogörelse med följebrev till Söderbygdens Vattendomstol den 14 feb. 1945.
Ing. Knut Norén lämnar ett Yttrande 20 mars adresserat till G. Kempe, som genmäler 26 mars 1945 där man diskuterar olika syn på skadeersättning och nytta/kostnad aspekter. Därefter kommer ersättningsanspråken, 994,20 för Knut Norén och 3 169,67 för Gunnar Kempe.
Domen
Så kommer äntligen slutfasen på de ansökningar, som inlämnades 1944 och 1945 annonserat bl a i Nya Växjöbladet i april 1947 genom en ...
KUNGÖRELSE
”I de vid Söderbygdens vattendomstol anhängiga målen (AD 4/1943 och 5/1944) angående ansökningar av Aktiebolaget Böksholms sulfitfabrik om dels prövning av lagligheten av en i Drevån på fastigheterna Varetorp 11 och Sjöatorp 11 i Söraby socken av Kronobergs län uppförd vattenkraftanläggning med mera, dels ock tillstånd att vid Böksholm Övre och Böksholm Nedre vattenverk avtappa en vattenmängd om cirka 8 m3/s kommer dom att meddelas å vattendomstolens kansli i Stockholm den 8 maj 1947."
I domen, som är utskriven på 29 foliosidor, ger man tillstånd till att göra det planerade elkraftverket med tillhörande höjning av vattenytan till +9,50 m. I domen fastläggs också hur mycket skadestånd Böksholm skall erlägga till de olika markägarna uppströms m.fl. Detta hade nu blivit 19 151,00 kr. Därtill kom avgifter och ersättningar till domstolen, advokater m.fl. En ”aktförvarare” i Böksholm, verkm. J. Eriksson, skulle t.ex. gottgöras med 50,00 kr för sitt besvär.
Arbetena skulle enligt domen vara fullbordade innan 1952 års utgång. När det var färdigställt skulle anmälan göras till vattenrättsdomare för besiktning. I protokollet fastställes också en fixpunkt i form av ”ett ringformigt märke, som finns inhugget på tippen av en större jordfast sten på höger (norra) strand omkring 10 m uppströms allmänna landsvägen vid Vartorp och omkring 10 m från ån, innehar höjdläget +9,04 m.”
Denna fixpunkt finns kvar ännu i det biotopiskt skyddade området.
Hur gick det sedan?
Någon anmälan om färdigställande kom dock inte. En viss aktivitet har noterats de närmast följande åren. P. Johansson hade en del diskussioner med Vägverket 1947-49, där man utbytte tankar om trummans passage under vägbanan. Vid denna tid hade Böksholm börjat få anmärkningar på sig för vattenföroreningar från sin sulfitproduktion. Detta hade medfört att stora investeringar i reningsanläggningar etc. måste prioriteras. Det var troligen inte heller politiskt rätt att börja ”böka” ännu mer i Mörrumsån.
I juni 1952 skrev Böksholms till Vattendomstolen med ett anhållande om ”anstånd med byggnadens fullbordande” till utgången av 1962.
I januari 1953 kallade Vattenrättsdomaren till behandling av målet vid ett sammanträde på Stadshotellet i Växjö 19 feb. 1953, kl 16.00.
Resultatet av detta sammanträde blev en Dom, som meddelades i Stockholm 20 mars 1953.
Däri fastläggs att; Böksholms har giltigt skäl för anstånd, Böksholms beviljas anstånd till utgången av 1957, Böksholms måste träffa ny överenskommelser med sakägarna uppströms. (De hade inte fått någon ersättning ännu.) Nästa vattendomsärende kom 1958 då Vägförvaltningen sökte tillstånd att bygga en ny bro (där den ligger idag) och att riva ut den gamla. Den utebliva utrivningen är en annan historia.
Skrinläggning
När nu Andra Världskriget var över, byggdes det flera större elkraftverk med mycket bättre lönsamhet, i synnerhet i Norrland. Det var alltså billigare och enklare för Böksholm att ”koppla in sig på” det allmänna nätet. Och man hade ju andra problem att ta i tu med.
Dessa orsaker, tror jag, kan även ha bidragit till att projektet med det nya kraftverket i Vartorp slutgiltigt skrinlades.
Vartorps kvarn i malpåse
Mjölnare Erik Lundkvist slutade mala under 1960 och flyttade till Braås. Hans svåger fortsatte att lämna ut beställda varor, men innan nyår låste han kvarnen och den blev lagd i ”malpåse”. Åren 1963-64 blev alla elektriska maskiner i kvarnen utrivna av firma Tage Johansson, Fylleryd, (sonen Per 5 år var med). Betongsumpen blev kvar till 1986. Då hade Växjö kommun övertagit anläggningen. I samband med att skibord och spettluckor renoverades skulle sumpen rivas och utskovet mot kanalen återställas. Byggmästre Linnertz hade tydligen gjort ett rejält arbete ty den grävmaskin, som skulle gräva bort betongen blev snabbt ”tandlös”. Detta enligt dåvarande arbetschefen Jan Forsberg, som berättade att man nödgades spränga bort betongen bit för bit.
Efter millennieskiftet
År 2004 fick kommunen ett bidrag från Länsstyrelsens Kulturmiljöenhet för att fortsätta renovera kvarnen. Häri ingick bl.a. en ny elektrifiering av kvarnen så som den kan ha varit utrustad kring 1930 framförallt med belysning. Detta utfördes av Zandlers elfirma på sommaren 2004 då man använde de gamla bleckplåtrören från 1930-talet. De gamla tjärlindade ledningarna kunde man dra ur och ersätta med nya och godkända plastisolerade ledningar. Nu lyser robusta tidlösa lampor, såväl ute som inne, när man så önskar och elektrisk kraft finns.
Drift av maskineriet sker dock med hjälp av det nya vattenhjulet. Även vid strömavbrott!
Referenser:
A. <1930 (för ombyggnad till eldrift)
a) Ljuset i mörkret, författad av Lars-Göran Svensson, Ödetofta,
b) Tabell över bef el. anläggningar i Kronobergs län fr. 1924 Planskiss från 1930, P.
c) Johansson Ingbyrå ritn. nr.C-3361
B. 1930 -60 (den aktiva perioden med egen elproduktion)
a) Ritningar från KMV.
b) Hygrografiska uppgifter för vattenkraften i Övre Mörrumsån fr. 1938
c) Beskr. över kraftverkens tekniska utrustning fr. 1938.
d) Linjekarta över Braåsbygdens El. Förening
e) Fotografier
C. 1942-60 (nya planer för ny kraftstation)
a) Planritning, förslag till ny kraftstation
b) Offert från Sv. El-mekanisk Industri AB, Hälsingborg
c) Dom, AD 4/1943 och 5/1944, kopia av avskrift, 29 sid.
d) Kungörelse av 29 jan 1953
e) Dom, A 63/1952, kopia av avskrift, 3 sid.
D. 1958 – (den gamla bron)
a) Vägverkets ansökan om utrivning 24 okt 1958
b) Elevationsritning av bron (P. Johanssons Ing.byrå)
Tack
till alla, som på olika sätt hjälpt till med information till denna skrift, framförallt:
Lars-Göran Svensson, författare till ”Ljuset i mörkret”
Uno Richardsson, f.d. ingenjör hos P. Johanssons konsultfirma.
Roland Albinsson, kraftverksägare Böksholm nedre tidigare anst vid Böksholm
Jan Forsberg, f.d. kommunalingenjör, bl.a. vattenfrågor och Vartorps renovering
Vartorp 2008-11-18 / Stig Thim (tillsyningsman för Vartorps kvarn)